sheisallthat

Idag är det exakt tio år sen du lämnade min sida. Minns det fortfarande, och det känns verkligen i bröstet när jag tänker på det. Alla påstår att jag inte kan minnas för jag bara var åtta år gamal men de har så himla fel. Klockan var 14:10 jag satt hemma hos min farbror, det var jag, min kusin och cicci inne i huset. Min storebror och min andra kusin var ute på bakgården och lekte.

Jag hade ingen matlust men fick inte gå från bordet förrän jag hade ätit upp. Helt plötsligt släpper allt, en lättande känsla går igenom min kropp. Jag tappar gaffeln och titta på Cissi och säger:
- Cissi farfar har dött nu.
Hon blir helt tyst och säger att jag bara snackar en massa strunt. Ungefär 30 sekunder senare ringer telefonen och då kollade Cissi sjukt konstigt på mig. Hon la på telefonen och sa att du hade lämnat oss. Då reste jag mig och sa, det var ju de jag sa och gick in och kollade på tv. Du hade nyss fyllt 63 år, den 15/9 - 98. Bara 5 dagar senare skulle du lämna oss, varför?

Ingenting är det samma längre, kommer ihåg när jag fortfarande trode att du skulle komma på julafton och min födelsedag. Men du kom aldrig och du kommer aldrig mer komma heller. Jag kan verkligen inte släppa det. Var ju uppvuxen hos er, mina farföräldrar. Jag svor på en sak och det var att jag skulle tatuera in det namnet du har gett mig någonstans när jag fyllde 18 år och farfar det har jag gjort. Det står milkovic på min vrist och det kommer alltid sitta där. Ibland vill jag bara dra tillbaka tiden och stanna den så jag alltid förblir lite och kan alltid få vara i din närhet.

Ibland tror jag faktiskt att du vakar över mig, där ifrån himlen.
Kan bara det är väldigt ensamt utan dig, jag undrar verkligen hur livet hade sett ut om du fortfarande hade funnits vid min sida. Nikola "Farfar" Milkovic´ Älskar dig nu och föralltid, idag är det 10 år av saknad.

Denhär texten skrev jag för 2 årsen. . .


20/9- 1998 var dagen du lämnade oss alla i sorg.
Du försvann från min sida, och lämnade mig i gråt.
Sjukdommen hade du käpat emot i flera månader,
den tog bara över din kropp mer och mer.
Jag såg hur du tinade bort där hemma i din säng.

Din hudfärg gick från brun till grå,
du orkade knappt le längre.
Ett starkt minne är du försökte alltid när du såg mig.
När jag höll din hand vid sängkanten log du.
Leendet dog ut snabbt,
men att du försökte betyde allt.

Vid lunch tid 20 september 1998 kom samtalet vi hade väntat på.
Du hade somnat in sjukdommen hade vunnit.
Allt blev så tomt utan dig,
ingen som sa saker på kroatiska som jag inte förstod.
Ingen som försökte skoj slå mig med sin käpp.
Ingen som alltid hade vitlökspulver på sin mat.
Min Farfar fanns inte längre kvar.

Det har gått tio år nu och en sak är helt klar,
ingen kommer någonsin ta din plats i mitt hjärta.
Du är fortfarande nummer 1 efter alla dessa år.
Nikola Milkovic´ du är den personen som jag alltid kommer sakna.
Tänker på dig varje födelsedag, får inte dina varma kramar längre.
Om jag fick en önskning så skulle jag önska mig tillbaka till när
jag föddes så jag får spendera mer tid med dig. <3
Älskar dig Farfar.